 |
Viktor 04-90-3550 Fuxvalack med bläs, snopp, vit helstrumpa
vänster fram, höger och vänster bak, |
|
| 4/4: Till Minne av Viktor - av Josefine Olsson |
|
Viktor 04-90-3550 Fuxvalack med bläs, snopp, vit helstrumpa
vänster fram, höger och vänster bak, |
|
|
Han var Ridskolans största häst, lika snäll som han var stor. Man brukade höra honom sparka i boxväggarna och det gjorde han bara för att han vill ha uppmärksamhet. Mycket snäll att både rida och sköta. I dressyren så var han väl inte den lättaste, men vem sa att så stora hästar inte kunde hoppa? Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Sörjd och saknad av många. |
Till minne av Viktor
Viktor var inte som någon annan häst. Mitt första möte med honom var i början utav 2002, min kompis bad mig att borsta honom åt henne eftersom hon skulle ha honom på sin lektion och hon var sen. Jag hade då ingen aning om vem Viktor var men jag tog en borste och gick över till boxsidan. Det tog inte lång tid att hitta honom eftersom han stod i den första boxen till vänster där Cosby står för tillfället och sparkade högljutt i sin boxvägg. Jag behövde inte sätta på honom grimman för det hade min kompis redan gjort, och tur var det för jag visste inte hur jag skulle kunna nå upp till den stora hästens huvud. Jag gick fram till honom och lade handen på hans hals, han brydde sig inte så mycket så jag började borsta honom istället. Efter det började jag gå och hälsa på honom varje gång jag var i stallet och efter ett tag började han känna igen mig, det kändes som det i alla fall. Jag var då skötare på Nettan men vid nästa skötarmöte skrev jag upp mig på Viktor i stället. Han hade ju ingen skötare och Nettan hade jätte många. Så jag började sköta honom då och jag har hållit på ända tills i år. Han var den underbaraste häst jag någonsin träffat.
Vid luciashowen 2003 var första gången jag fick rida honom, det var på luciatåget och jag var överlycklig och hade tvingat dit hela min släkt för att se på när jag red min stora sköthäst. Efter det red jag honom någon gång ibland men eftersom jag rider ponnygrupp så har jag inte haft chansen så ofta, men de gånger jag fick en så var jag inte sen upp i sadeln! :) Min sista ridtur på Viktor blev på jullovet 2006, när juniorsatsarna skulle rida sina lektioner för höstterminens jobb och jag red Viktor båda gångerna vi fick rida storhäst, första gången hade vi dressyr och allt kändes helt hopplöst. Det kändes som om det inte spelade någon roll vad jag än gjorde så var jag ändå som en liten myra på en elefant, men jag sa till mig själv att jag bara hade en dålig lektion och valde honom igen nästa dag. Då hade vi hoppning, det blev första & sista gången som jag fick hoppa honom. Jag har aldrig förut upplevt den känslan! Den var otrolig! Efter den lektionen visste jag vem jag skulle tävla på nästa klubbhoppning, den saken var klar! Men det hann aldrig bli någon till klubbhoppning, och jag hann aldrig få rida honom igen.. Men jag hann träffa honom några gånger, sista gången jag såg honom var på tisdagen den 9 januari 2007, samma dag som han kom till de evigt gröna ängarna.
Jag kom till stallet som vanligt för min lektion och det första jag gjorde var att gå till Viktors box, men det var inte som det brukade vara när jag kom fram. Viktor stod med massa täcken på sig och Maria Björklund kom förbi och sa att jag inte borde ge honom någon morot för han hade ont i magen. I stället kom han fram till mig och lade sin nos i min hand, jag klappa honom på hans stora huvud sen gick jag och valde häst till min lektion. Under våran lektion kom Maria Stark och några fler in med Viktor och började gå runt i manegen med honom. Jag hade sett dom göra så förut med Niobe när hon hade kolik och i samma stund var min koncentration som bort blåst & det ända jag som fanns i mitt huvud var Viktor, jag glömde helt bort lektionen. Efter en stund gick de tillbaka in i stallet med honom så jag tänkte att det var över och kunde koncentrera mig på lektionen igen.
Dagen efter när jag kom hem från skolan ringde min mobil och jag såg att det var KRKs nummer. Jag svarade och det var Maria Björklund som ringde och sa det som jag absolut inte ville höra! Viktor var borta, på riktigt. Jag kommer aldrig få träffa honom igen, men jag kommer alltid att minnas honom! För mig var han en sån häst som man känner att man passar ihop med, som man känner att man förstår varandra med. Jag tror att alla vet den speciella känslan av att höra ihop men en häst, sin favorit häst. Viktor var min favorithäst och en underbar livskamrat, jag kommer alltid att minnas honom. Han var & förblir hästen i mitt liv! Tack för din tid gubben, jag saknar dej otroligt mycket!Josefine Olsson
 |
 |
|
|
|
|
|
Foto: Mirjam Pettersson |
|
|
 |
|
| Emma Nilsson & Viktor |
Malin Pero & Viktor |
