|
|
Dante var en herre som inte lämnade
någon oberörd. Han hade sin givna fanclub, men det fanns också en
skara människor som nästan hellre avstod en ridlektion än att rida
honom. (För undertecknad är den senare kategorin ett mysterium.) Dante
hade en fysisk byggnad som påminde något om en tax: Lång rygg och
korta ben. Detta gjorde honom till en häst som var synnerligen lätt
att sitta ned på och därför fick han ofta gå med på sitsträningslektioner.
Hoppning var en av Dantes favoritsysselsättningar och eftersom han hade
så pass korta galoppsprång så kunde han med fördel gå på samma
avstånd som ponnyerna. Det karaktäristiska för Dantes hoppstil var
att han på ett självklart och stelt sätt "välte" genom
kurvan mot hindret, ökade farten, lade öronen bakåt och stönade högljutt
för varje språng han tog. Främst avgav han läten när det hoppades
studs. I stallet var Dante en häst som lärde ut många lektioner till
den som ville lära sig. (Undertecknad har fortfarande synnerligen goda
anti-hugg-reflexer tack vare Dante). Han lärde ut att man inte fick stå
vänd med ryggen mot hans huvud när man borstade halsen, eftersom man då
lätt kunde få sig ett hugg i rumpan. Detsamma gällde uppsittning. En
av mina första kontakter med Dante innebar ett rejält blåmärke på
armen, till mammas stora förfäran. Själv var jag var dock inte det
minsta förfärad och anmälde mig glatt till att bli skötare på
Dante. Något som Dante verkligen uppskattade var att bli borstad i
pannluggen. Då lade han huvudet på min axel och slöt ögonen.
Kristin Andersson |
