Till minne av Marron
Egenskapen att
sprida glädje och lycka kan finnas i en riktigt unik själ.
Marron var unik. Jag kommer väl ihåg första gången Anna
Jonsson tvingade upp mig på hans rygg i hoppningen. Hopprädd
var jag, och hade ingen större lust att hoppa en så stor häst.
Jag hade hört att Marron var mycket stark och pigg just i
hoppningen och det satt som fastborrat i huvudet på mig. Kanske
lite överdrivet ;) Men envis som jag är hade jag bestämt mig
för att klara av det. Och det gick bra! Och att lita på Marron
var inga större svårigheter.
Många
tyckte han var ganska stor och ”tung” och tyckte det var
jobbigt att rida honom. Men jag föll för honom, han var ett
riktigt stort charmtroll.
Det
blev några rosetter för vår del på klubbtävlingarna och
tillsammans med honom vann jag min första tävling. När de gällde
tävling så var han ju faktiskt rätt duktig, både i dressyr
och hoppning. På VM 2004 visade Mia Sundqvist upp de riktigt
goda sidorna hos Marron i hoppningen och det ledde till en välförtjänad
2:a plats. Marie Münt stod främst för dressyren och det var
en fröjd för ögat, att se på. Marron var en riktig fighter,
en vän i ur och skur som man alltid kunde lita på.
Lite
bus hade han ju även för sig. Att sättas igång efter en lång
tids vila tyckte Marron oftast var väldigt roligt. Och det blev
några bocksprång här och där. Men det var nog framförallt
hoppningen han tyckte var roligast, då blev han ganska pigg och
sprallig. Ibland kunde det gå rätt fort mot och över hindren,
men alla har vi våra knep. Jag lärde mig många Marron-knep
och då blev det roligt att rida!
Han
visade ett väldigt stort självförtroende (som smittade av sig
mycket till mig som ryttare) och det var få gånger något
kunde stoppa honom. ”Läskiga” hinder, var inga större
problem så länge ryttaren inte tvekade. Jag tycker därför
att han var en riktigt bra läromästare, för att man kunde
lita på honom.
Men
lite feg var han också. Ibland kom det lilla ”fölet” inom
honom fram och att vara ensam i manegen var enligt hans mening
inte särskilt trevligt. Men att vara ensam är ju knappast något
Marron kommer att vara. Man skulle kunna tänka sig att han nu
är långt borta, men det är han ju inte riktigt. Hans finns i
våra hjärtan och våra minnen, det kommer han alltid att göra.
Han tog sig igenom många hältor och skador, men detta förtydligar
bara vilken fighter och stor kämpe han var. Tack för att du
visade oss allt vad kärlek och vänskap kan vara! Tack för att
du fanns för oss, och tack för att du lärde mig kämpa!
Linnea
Sjöberg
|
