Antingen var man ett fan eller så var man det inte. Jag bestämde tidigt att hon var min klara favorit. Hon bestämde på samma gång att hon inte ville vara någons favorit alls (såvida det inte fanns godis med I bilden förstås). Med öronen framåt och huvudet på sned lurade hon in icke ont anande nybörjare i spiltan, lurade av dem godiset för att sedan lägga öronen så långt bak det gick och ruska argt på huvudet med klapprande tänder och hovar och med en svans som gick som en propeller. Jag lärde mig ganska snabbt att hon inte var så farlig som hon låtsades vara och vi blev riktigt goda vänner till slut (efter att jag delat med mig av mitt och även hennes favoritgodis, häxvrål). Hon var en popular nybörjarhäst för så fort hon fick en sadel på ryggen var hon from som ett lamm. Hon kunde alla kommandon utantill så stackars den ryttare som försökte trava när ridläraren sagt galopp! Undertecknad tävlade henne i klubbhoppning och dressyr (utan större framgångar måste tilläggas…) Hon hatade nämligen att vara ensam i manegen vilket innebar att dressyren genomfördes ängsligt trippande och gnäggande, medans hoppningen antingen genomfördes i full karriär över, genom eller förbi hindren för att komma därifrån så fort som möjligt, eller med ett tvärstopp och ett knyck med huvudet vilket var det bästa sättet att få ryttaren ur sadeln för att sedan fortsätta i full karriär till manegedörren. (Jag måste dock tillägga att vi plockade hem ett par blågula rosetter när vi lyckades hinna med att styra och slänga oss over hindren med snabbaste tiden förmodligen någonsin…) Hennes skötare under de nio år jag skötte henne var få och kortvariga, de tröttnade nog ganska snart på mig… Hon var min bästa vän och lärde mig oändligt mycket under tiden tillsammans. Hon finns inte längre men minnena finns alltid kvar och jag hoppas hon har det bra där hon är tillsammans med sina hästkompisar på de evigt gröna ängarna.

Emilie Pettersson